Om Hebron

Hebron i Palestina är förmodligen, efter Jeriko, världens äldsta ännu bebodda stad. Dess historiska stadskärna, där många folk och kulturer lämnat avtryck under mer än fem millennier, är ännu relativt intakt.

I den täta husmassan av huggen kalksten finns vackra köpmanshus med öppna innergårdar, välbevarade basargator, hamam (bad) och värdshus. Abraham, Sara och deras efterkommande är enligt traditionen begravda i nuvarande moskén, vilket gör staden helig för både judar och muslimer.

Efter den israeliska ockupationen 1967 har små grupper av militanta judiska bosättare, skyddade av israeliska arméstyrkor, fått fäste i och kring stadskärnan. Detta har lamslagit allt normalt stadsliv. Tömda ”säkerhetszoner” kring bosättarnas hus och förflyttningsvägar, igenmurade portar och skyltfönster, avspärrade gator och systematiska trakasserier gör att befolkningen tvingas eller skräms bort till förorterna. Den förr blomstrande handeln och hantverket ligger nere. Arbetslösheten i stadskärnan är närmast total. Att ta sig till jobb, skolor, sjukvård etc i förorten är farligt eller omöjligt. Hus rivs ”av säkerhetsskäl”, förfaller när de blir oåtkomliga för underhåll, överges när entréer mot ”judiska” gator murats igen och stålplåtar svetsas utanpå affärernas skyltfönster. Med hjälp av den israeliska ”lagen om frånvaro” från 1950 blir de konfiskerade, och kan användas till hem åt nya bosättare.

2004 gav, trots internationella protester, den israeliska militärmyndigheten klartecken till bygget av en ”bypass road” – en från stadens gatunät ”trafikseparerad” direktväg till Abrahamshelgedomen från en bosättning strax utanför staden. Ett tio meter brett stråk revs rakt genom den uråldriga husmassan.
Barnen i Hebron är särskilt utsatta. Vägen till och från skolan, oundvikligen längs de gator som behärskas av bosättare, innebär en daglig ångestpplevelse. Behovet av trygga andrum för så självklara saker som vardaglig utelek är stort.